Ingrid

I och med att Last.fm just blev uppköpt för ett antal miljoner blir vi på kontoret exponerade för Londons webb 2.0-grädda mer än vad som är hälsosamt.

På en branschfest i torsdags träffade jag en man som tydligen kände min kollega Matt. Han såg ut som Serge Gainsbourg och var väldigt rik. Han hade med sig en vän som såg aningen mer närdig ut och var ännu rikare. De bjöd in oss till en fest i Soho som bara var för "The Creme de la creme of the London webb 2.0 people". Jag hann säga "Hello nice to meet you, my name is Ingrid and I work with Matt" inna han ropade "Are you from Malmoe? Your dialect completely tells it. My ex was from Stockholm but they're so fucking stuck up, I prefer you people from the south".

Nästan rätt. Jag var smått chockad över hur en mening på engelska kan berätta var i Sverige jag kommer ifrån, här har jag gåt runt och inbillat mig att folk inte kan höra att jag kommer från Sverige ens. Av ren nyfikenhet följde jag med Matt till festen. Vi tog en taxi till Chinatown (jag är fortfarande pank och de andra betalar för mig tills "Spencer gives you a decent salary") och hamnade på en takvåning med utsikt över Leicester Square. I vardagsrummet fanns en jacuzzi och en neonskylt med texten "There is nothing to fear but fear itself". På taket fanns beanie bags i canvas och ytterligare en Jacuzzi, tillsammans med takfönster så att man såg folk duscha på våningen under om man tittade ner i golvet. En kille gick till McDonalds och köpte femtio hamburgare som han delade ut till folk. Det fanns jelly-kuber i olika fruktsmaker i varenda vrå av lägenheten. Alla tjejerna förutom mig och Hannah hade pyttesmå fotomodellbröst med ännu mindre bikinis på sig. Och allt var gratis. Tydligen ägde skådisen Alan Cumming lägenheten men jag träffade inte honom. Istället var festen full med engelska webbmiljonärer, de som utan social kompetens, charm eller något slags utseende, nu har flockar av snygga tjejer omkring sig. Den klassiska nördarnas revansch alltså. Med undantaget att de här killarna var omåttligt rika och knappt kunde föra en normal konversation utan att försöka bevisa nåt. Jag slår vad om att sju av tio var mobbade i skolan.

Allt var väldigt tacky och inbäddat i pengar (hur många mulitmiljonärer bjuder sina gäster på omättliga mängder av... McDonalds?) och när jag skulle gå fick jag allas visitkort. Ett av dem var gjort av chokladdoftande papper.

Intressant upplevelse iallafall.

Nu ska jag väcka Simon och sen ska vi göra picnic och åka upp till Hampstead heath. Vi var på en fantastisk gayklubb igår som jag kommer tvinga alla mina besökare (om ni nånsin kommer till London?) att gå på.

Snart kommer vi till Sverige. Det ska bli kul.