Ingrid

...att vara USA's president. Särskilt inte om man behöver fonestisk skrift för att uttala Sarkozy. Inte heller om man är USA's president och ens fonestiska stavning dyker upp offentligt.

Det är väl knappast nån nyhet för någon att president Bush aldrig var någon toppelev - men när det är såhär uppenbart hur mycket hjälp han behöver för att hålla ett enkelt tal känns det som att det går över gränsen. Fast jag är inte förvånad. Det är väl egentligen inte nån. Men ändå...var går gränsen?

(Lägger in en bild på trottoraen utanför mitt kontor...för att i Shoreditch är vi så sinnessjukt hippa.)

Ikväll ska jag titta på lägenhet no 23 i raden. Jag misstänker att Simon förlädrar börjar bli lite trött på att ständigt dela köket med mig och mitt matlagande. Ungefär som Marco är trött på att dela halva sitt skrivbord med maten som inte får plats på min sida. Alla är överrens om att jag äter mer än nån annan på det här kontoret med 60 anställda.

Filip var i Italien förra veckan. Han träffade hyperaktiva Theo som hade paranoida attacker när jag och Marianne var i Milano sist. Då trodde han att polisen var efter honom och körde hela vägen till Como för att rädda oss (såna saker kan man läsa om i vår jättefina, underbara tidning Grand Tour Italia . Det är tillochmed fortfarande gratis med prenumeration tror jag). Denna gången var han lugn och hänge på hiphopklubbar med min käre bror. Jag känner mig lite deppig över att inte kunna fälja med.

Igår var Jag, Miguel och hans pojkvän Rob och såg New Young Pony Club på Astoria. Rob hade åkt dit två timmar i förväg för att vi skulle få deras favoritplatser på balkongen (Miguel ser inget om han står framför scenen). Efter en stunds underbart lyssnande till the whitest boy alive som var förband, kom två tjejer som bokstavligen var tre gånger så stora som miguel (vilket visserligen inte är så jättesvårt att vara...) och ställde sig i vägen för hans dansande. Han skrek "those girls are stealing my dancing space!" men de kunde förstås inte höra honom, så han övertalade två tjejer brevid oss att dansa iväg med utrymmestjuvarna. Utrymmesstjuvarna visade sig vara lesbiska och Miguel kröp upp i Robs knä för att förnöjt titta på medan hans räddare försökte bli av med dem. Det var en fin kväll.

Simon o Ricky på festival



M.I.A i ett färgglatt tält.



Hugo och Bradley






Karnevalen i Notting Hill och stånden med Jerk Chicken.



Marianne och Bradley på en pub i Angel




Simon och Marianne med Vince Noir



Jag bakom dj-båset. typ.



Rickys älskade mops Suki.

Veckans Last.fm-lista med en härlig sjöman på! Eller kanske är en flygkapten. Hur som helst ser han käck ut.

Jag var just och kollade på en lägenhet i Whitechapel. Det var en trevlig lägenhet med en katt i. Synd att det står mellan mig och 30 andra att flytta in där. På Jack the rippers tid var det i Whitechapel han härjade. Puben som offrerna brukade hänga vid finns fortfarande kvar där, bland en drös med grönsaksförsäljare och stånd med saris och palestinasjalar. Har äntligen fixat kabel till min kamera så ska ta ett foto på den och lägga upp här ifall jag flyttar in. Så nu får ni där hemma också hålla tummarna för mig, ni kanske får lite tacky tourist action!

Imorse när jag kom till jobbet hängde det en kaninluva på min datorskärm. Kanna hade köpt den till mig i Tokyo, eftersom en hel hamsterkostym hade blivit för stor för hennes resväska. Jag har haft den på mig hela dan. Det är intressant vilka reaktioner jag får på den. Mina äldre chefer tycker att den är jätterolig och drar i mina öron när de går förbi. Kanna och Helen från kina suckar och säger att jag faktiskt passar i den, det är mina färger med rosa och vitt. Och Marco säger att jag ser mobbad ut.

Länge leve japanskt mode!

Alla som känner mig vet hur mycket jag älskar min kalles kaviar, men det här är inte rätt!

Igår såg jag ett program om ett par som åkte ut i på landet och jagade och plockade svamp. De bodde i en liten stuga mitt ute i ödemarken. Då sa jag till Simon att jag ville min hugga min egen ved och började gråta.
I London finns det ingen svamp att plocka. Och hade det funnits det så hade man nog behövt svamplicens för att få plocka den, som i Milano.

När jag bodde på Edgware Road brukade jag gå till Hyde Park och mata ekorrarna där. Men sen bet en mig i tummen och jag blev paranoid och trodde jag skulle få rabies. Den senaste veckan har jag berättat för minst fyra personer vilken färg vår traktor där hemma har. Det är nånting skumt med det här.

Hur som helst. Husletandet fortsätter. Igår var vi på ett ställe med extremt hög hyra som vanligt -  £ 700 per rum (10, 500 per månad) och en läskig landlord. Han berättade att han snällt inkluderar en städerska tre dagar i veckan - som råkar vara en av hans bästa vänner, och vi får allt passa oss så att vi inte gör något som vi inte ska, för då ser hon det! Det fanns ingen möjlighet att tacka nej till den här "välvilliga" hushjälpen.  Han lyckades också berätta att han vräkt sina tidigare hyresgäster eftersom städerskan sett att de rökt spliff i ett rum.

Hur omöjligt ska det vara att hitta vettingt boende i den här stan??

Eftersom jag är så extremt upptagen med mitt viktiga jobb (lyssna genom album på Last.fm) och att hitta nytt hus bland alla ensamma män som letar efter skandinaviska tjejer, lämnar jag ett boktips för idag.
Eller flera boktips egentligen.

Noam Chomsky, ovan, må ha många brister (bland annat att han ifrågasätter folkmorden i bosnien) men han säger tillräckligt många intressanta saker för att förlåtas. Ingen är perfekt och att ta upp allt man läser i böcker är inte bra för någon. Alltå är det bra att Chomsky säger dumma saker om kriget i bosnien. Hur som helst vill jag rekommendera vilken bok som helst han har skrivit som inte handlar om lingvistik.

Medierna och politiken i USA och Europa sedd utan skygglappar och med tusen miljoner källor som stoppar en i halsen varje gång man tänker "nej, men det här kan inte stämma, så illa är det inte."

Så dagens tips - läs lite Chomsky.

För övrigt har jag precis flyttat in hos Simon och njuter av att bo i ett hus där man äter hummer och dricker champagne på söndagarna. Men jag och Marco letar efter hus för fullt, så snart blir det tillbaka till trendiga, nergångna east end och jamaicanska barn med knivar. Yes!

Igår var jag hemma hos Ricky efter jobbet för att se England slå Ryssland ochSkottland underligt nog slå Frankrike borta.

Hela Rickys hus är fullt med Pugs. Jag vet inte vad rasen heter på svenska, men det är en mindre varaiant av en bulldog, och liknar faktiskt min gamla klassföreståndare ganska mycket. Det påminde lite om när gamla kvinnor bosätter sig med 20 katter, fast här är det en hel familj som är besatta i Pugs. Visserligen hade familljen bara en Pugt, men hon bor som en liten prinsessa i ett eget hus i vardagsrummet och är den enda jag aldrig hört Ricky kalla cunt. De har också medvetet sett till att alla möbler i vardagsrummet står längs väggen så att hon har stort lekutrymme där.

Bortsett från detta fanns där en toalettborste i form av en pug, portträtt på Ricky och deras gamla Pug, inramade födelsecertifikat, små broderade kuddar med pugs på, koppar med pugs, porslinspugs på hyllorna, inramade foton av pugs, och i köket hängde en kalder med pugs ovanpå de senaste kalendrarna från fem år tillbaka. Rickys mamma slänger aldrig någonting med en pug på.

När andra lämnar sina hundar till vänner eller hundgård, skaffar Rickys familj pass till sin pug. Suki har rest genom fem europeiska länder nu och är van vid flygplan.

Undrara om Patrik kommer vara sån med katter och saker när han blir stor.

Nu har Marianne varit här i nästan en hel vecka.

Just nu är hon och armbågar sin väg genom topshop medan jag fightas med stigande mailköer på kundsupporten. Vi ska snart ta lunch ihop på Japanese Kanteen och äta min standardrätt Chicken Katsu Curry.

I fredags var vi på Primark och Marianne älskade det. Det är tilloch med billigare än H&M där. Sedan låg vi i Hyde Park och tittade på nudister i fälten. Det finns ett litet fält i Hyde Park där nakna gubbar och gummor vandrar runt som antiloper. En gubbe hade svarta tanga på sig, vilket var smått obehagligt.

På kvällen stack vi till puben med Simon och hans vänner. Ricky som drömt om Marianne på myspace-bilder i två år blev till sig och höll Marianne i handen när de satt i soffan (på rickys störigt charmiga sätt, detta betyder självklart inget från Mariannes sida). Senare på kvällen hamnade vi på ett väldigt kontigt ställe i Shoreditch som kändes som en blandning av Kartago och en drug den. Vi smet in genom en röd dörr uppför tre trappor där det fanns en gömd lite klubb man kunde boka in, folk spelade i rum som bokstavligen osade av svett och på väggen fanns noteringar från Pete Doherty om hans senaste tripp. Vince Noir från Nathan Barley och the mighty boosh klev fram från en hörna med högklackat och cowboyhatt, och Marianne sprang efter honom för en bild. Han var helt borta men gav oss en bild och varsin puss på kinden. Både jag och Simon blev svaga i knäna.

Dagen efter låg vi på stranden i Brighton och vilade oss. Vi åt fish n chips och Marianne badade i engelska kanalen. Brighton var väldigt fint och lugnt brevid London. Marianne tycker att London är lite stort, och framförallt att jag bor ute i ingenstans. Det stämmer alldeles för bra. Men judarna har en förtrollande effekt på Mariannes innerst inne judiska hjärta. Kanske kan de hjälpa henne konvertera någon gång i framtiden. Tills dess fortsätter vi häpnas över att de pratar hebreiska med varandra trots att de bott i London i flera hundra år. Och att kvinnorna rakar av sig håret och sedan bär peruk.

Igår träffade vi Ania, Oliwias halvsyster, alltså Mariannes systers syster, och satt och drack öl brevid Tower Bridge. Marianne köpte vintage-stövlar på Camden Market och jag en liten brun basker. När vi kom hem hade Ralph och Siobhan köpt en present till oss för att vi sjöng ABBA på morgonen sådär spontant. Det var en tallrik med english breakfast i toffee.

Ikväll ska vi på invigningen av en fotoutställning i Royal Albert Hall som Claire gav mig biljetter till. Det ska bli en fin avslutning av en lycklig vecka.

För övrigt så har Simon blivit antagen till att lära ut Japanska i Tokyo i ett år, och jag missade den där lägenheten som jag tyckte så mycket om, så ska flytta in hos han och hans föräldrar i helgen.

Nu blir jag snart skogstokig för om några timmar kommer Marianne hit och ska stanna i en vecka. På listan över saker vi ska göra står:

Gå på judespaning i mitt kvarter
Åka längst upp på de röda bussarna
Gå över den där bron som alla går till jobbet på
Shoppa på Primark
Shoppa på Portobello road market
Shoppa på TopShop
Åka till brighton och ligga på stenar och sola
Se min svenskakelev Matt spela med sitt band i Brighton
Gå på världens bästa gayklubb
Laga risotto
Prata sönder huvudet

Jag är alldeles till mig!

Har fortfarande ingen kabel till kameran men ska försöka skaffa det så att jag kan lägga upp bilder här sen.

Puss på er sålänge

Min häl är sönder. Det gör jätteont när jag går på den. Mamma säger att det är något med en sporre, mormor säger att ho alltid kunde plocka potatis fastän hon fick ont i hälen och André säger att det är inflammation. Det gör hur som helst ont och jag har inte vågat gå till doktorn ännu. Jag misstänker att det har med undernäring att göra men Alex säger att det inte stämmer.

Om någon känner igen dessa symton, hjälp gärna: Ont i hälbenet efter att ha gått långe på hårda underlag i platta skor. Kan inte belasta hälen utan att det känns som att benet ska skära genom huden. Går på tå med en önskan att vara katt så att man kunde gå nättare.

Jag har köpt en massa vitaminer och levt på bönsallad och sushi tre dagar i rad. Alex säger att jag är undernärd. Inte undernärd som i smal utan undernärd som i att jag levt på billiga chips 'n' mayo för länge. Så recept på bönsallad är också väldigt välkommet - Björn, sitter vegankrubb inne på någon hemlighet?

Var och tittade på två lägenheter till igår. Den ena kändes som Den Rätta, så jag sitter här och håller tummarna för att de ska ringa tillbaka och säga att jag kan få flytta in. De hade en katt, en blå dörr och bodde ovanpå en nedlagd pub. Trevliga människor och eget mysigt rum för mig.

Det spökar i mitt nuvarande hus. Inatt vaknade jag två gånger av att dörren till mitt rum väldigt långsamt öppnades och gled upp, och nånting tumlade runt i köket. Så extremt smart och streetwise som jag är nu trodde jag att det var inbrottstjuvar och gömde mig diskret i garderoben. Men sen när jag gick ner i köket på morgonen för att kolla var det var fanns det inget konstigt där. Och så drömde jag om en dam med att grönt ansikte som var mögligt. Buhu.